Personlig upplevelse

Efter min vision att världen delades började en djup andlig resa. Många upplevelser ledde till insikter men det var mycket som var konstigt och skrämmande också. Jag hade många rädslor för "den osynliga världen" (1). Jag tyckte ändå att det var spännande och drev på processen, kanske lite för hårt ibland. Jag var nyfiken att se var den skulle ta mig. Jag ville ha kontroll och komma hem till ljuset och lugnet i mig själv. Jag hade en önskan att bli "upplyst" även om jag inte visste vad det innebar.

Mina dagar och nätter var helt separerade som två olika liv, som två olika världar. På dagen levde jag mitt vanliga liv och på nätterna befann jag mig på andra ställen, i drömmarna, i mitt undermedvetna. Jag började skriva drömdagbok för att lära känna min dolda sida, och ju mer jag skrev desto verkligare och märkligare blev de nattliga äventyren i mörkret.

Många nätter under 5 års tid drömde jag att jag sprang, jagad, i djupa grottor, tunnlar och katakomber. I underjorden var jag dömd att känna de tunga, mörka, ångestfyllda känslorna. Dagtid mådde jag bättre. Men varje natt, samma visa. Antingen springa i underjordens tunnlar eller bevittna olika fasor i drömmarna (2). Många tidiga morgnar fick jag sömnparalys. Jag halvsov och upplevde att jag vaknade och såg andar och demoner röra sig och prata i mitt rum där jag låg på sängen och halvsov. Men själv kunde jag inte röra mig. Jag försökte ropa till någon att väcka mig men det kom inget eller bara ett litet pip ur min hals. Ibland drömde jag att jag vaknade. Men allt såg lite märkligt ut. Jag vaknade till andra drömverkligheter och andra dimensioner. Jag färdades i dåtiden och framtiden.

Efter ett tag kom jag på hur jag skulle väcka mig själv när jag hade otrevliga drömmar. Om något var riktigt otäckt och skrämmande i drömmen, började jag mantra "Fader vår" om och om igen. Jag hade ändå blivit så pass medveten så att jag visste att jag drömde. Då fräste demonerna, blev lite galna och krympte, och jag tog mig snabbt tillbaka till vaket tillstånd. Det kändes tryggt att jag hittat ett sätt att smita ur jobbiga drömmar.

Det är också spännande i underjorden, jag lärde mig massor. Jag såg nätterna som ett äventyr, men vaknade ofta tung i sinnet med ångest. Ändå längtade jag ibland efter att få gå och lägga mig. Det blev som ett beroende, på samma sätt som att man vill se nästa och nästa episod i en TV-serie. Äventyret handlade om att jag skulle hitta en skatt, jag skulle förstå någonting. “Det är i sitt mörker man hittar de största gåvorna” har ju någon sagt.

Jag drömde många arketypiska och bibliska drömmar, bland annat om änglar som blåste i sina trumpethorn. De kallade mänskligheten till att vakna (3). De förkunnade att domedagen var nära. I drömmarna missade jag bussar, tåg och plan för jag skulle stanna hos de andra och rädda dem. "Men jag då?" tänkte jag ibland. Men det var som jag inte kunde fantisera hur det skulle vara i "himlen". Jag drömde om Hades i underjorden som fängslade Persefone (4). För att förstå mina drömmar gick jag och köpte böcker om mytologier. Jag letade i bibeln och sagor för att förstå vad berättelserna handlade om. Det var gåtor som mitt undermedvetna ville att jag skulle lösa. På något sätt handlade ju allt om mig. Drömmarna talade ett symbolspråk som inte alltid var lätt att förstå. Ibland drömde jag att jag räddade människor. Jag drömde att jag hittade min döde bror, levande med medtagen, i en eka vid floden Styx. Han hade fastnat på stranden och behövde hjälp över floden (5). Jag tröstade rädda barnasjälar som blev dödade av bomber där det var krig.

En natt när jag lade mig och blundade kände jag hur någon höll mig på axlarna. Helt plötsligt drogs jag med ett enormt sug bakåt i en rasande fart. Vi landade i grottor under vattnet, ute till havs vid en solig ö. Vattnet var varmt och vi var några stycken vänner som skrattade och hade skoj. Vi kände varandra och stämningen var hjärtlig. Vi behövde inga lufttuber för att andas utan vi rörde oss fritt och lätt under vattnet. Där i en spricka i berggrunden tryckte vi in flera sprängladdningar. När vi hade utfört vårt "uppdrag" kändes det bra. När jag vaknade nästa morgon och läste tidningen hade det skett ett jordskalv utanför den ön jag varit vid på natten. Det hade bildats en tsunami som följd. Ingen dog, som tur var. Naturligtvis kändes drömmen mycket verklig. Men jag har aldrig fått veta mer eller förstått vad drömmen betydde och varför jag var där.

Under min tid i mörkrets utforskande jobbade jag med samhällets utstötta och drogmissbrukare. Jag var anställd på ett öppet boende som låg inne i stan. Den världen, med de människorna, var djup med ett underliggande mörker och mycket tyngd från mänskliga trauman. Men märkligt nog kunde jag se ljuset gömma sig i och bakom varje människa. Jag såg dem som "ut-och-in-människor". Mörker utanpå men ljusa inuti. Det blev många fina möten. Dåförtiden tyckte jag att vanliga människor ofta förställde sig, spelade spel och låtsades vara glada, ljusa och goda. Jag tyckte mig se att bar på ett dolt mörker inuti. Kanske en spegling av hur jag kände mig.

Ibland drömde jag att jag befann mig i stora salar i underjorden. Där träffades massor med människor och andra varelser. Många hade ögonen på mig och jag lärde mig tillslut hur jag lade en förklädnad och en mask. Ibland, i drömmen, träffade jag de som var härbärgerade på det öppna boendet. Jag fick ta del av deras kriminella aktiviteter. Jag förstod inte allt, men jag kände mig som en av dem.

Så en gång när jag jobbade ett vanligt pass på boendet berättade jag skrattande för en person om vad jag hade drömt om, det kriminella som de höll på med. Svaret jag fick var stora ögon och en kort kommentar: "Du ska fanimej vara och snoka överallt!" Han trodde säkert att jag hade sett något. Sedan sa han inget mer om det. Det handlade om att de sålde droger på boendet. På grund av hans reaktion, misstänkte jag förstås att det var sant. Jag berättade i förtroende mina misstankar för ledningen, att det såldes droger, men inte hur jag hade kommit på det. Chefen svarade att jag måste vara paranoid eftersom jag inte hade några bevis. Man fick inte komma med lösa anklagelser, det var väldigt känsligt. De på boende låtsades bli förolämpade och ledsna över det jag sagt i mötet med ledningen. Efter mötet flinade de lite retsamt åt mig när personalen inte såg. Jag lärde mig en läxa. Om jag "visste om" kriminella aktiviteter och inte hade stöd hos min chef kunde det bli farligt. Det var trots att kriminella människor vi hade att göra med, som inte drog sig för att skydda sig själva. Så jag sa upp mig. En vecka efter gjorde polisen razzia på boendet och hittade knark.

Jag lärde mig att det fanns olika sorts drömmar. Jag började sortera. Alla drömmar handlade ändå på något sätt om mig själv. Trots alla märkliga sammanträffanden mellan dröm och verklighet, handlade det om mig. Vem jag vill vara och vilka ska jag umgås med? Det är jag som gör valen. Jag är inget offer för mina drömmar. På nätterna kunde jag börja styra mardrömmarna. Jag skulle göra som många drömtydare föreslår: "Vänd dig om för att se vem som jagar dig." Naturligtvis var de flesta av dem som jagade mig aspekter av mig själv. Jag vände mig om i drömmen. Ofta försvann förföljaren ut i skuggorna. Den/de ville inte bli upptäckta.

Så en natt, i en mardröm, fick jag möta den allra värsta, ondskefulla människan jag kunde tänka mig (6). Det var en flintskallig man som bar på en doktorsväska. Han opererade och gjorde experiment på människor på de mest horribla sätten. En blandning mellan Nazisten Dr.Mengele och Jack Nicholson i "När lammen tystnar". Det var honom jag såg när jag vände mig om. Jag blev iskall av skräck. Han hade jagat mig länge, kanske hela livet. Men jag hade bestämt mig att verkligen se honom. Han öppnade sin väska och där hade han ett blodigt, avhugget huvud. Det liknade hans eget. Jag fattade mod och mötte hans block. Jag tittade honom djupt i de isblå, tomma ögonen och frågade:

– Vem är du?

Han svarade:

– Jag är… DU!

Samtidigt som han uttalade ordet "DU!" smällde det högt, som om någon hade klappat ihop händerna vid mitt öra. Jag vaknade av smällen, förfärad men inte längre rädd. Sedan den natten har jag inte haft några mardrömmar (av skräckkaraktär) längre. Jag fortsatte ändå att drömma om underjorden på nätterna – Med den tyngden som finns där om man har oläkta sår. Men det var inte så skräckinjagande längre, mest jobbigt.

Jag var inte särskilt religiös. Men att be, att tro och känna tillit att det fanns en mening, att ljuset verkligen fanns, räddade mig nog från galenskap. Jag var tvungen att välja att tro på ljuset, en personlig osynlig Gud som höll mig i handen i mörkret. Förutom bönen "Fader vår" för att smita från mardrömmarna, hjälpte texten "Herren är min herde" väldigt mycket. Det tonsatta körstycket berör mig fortfarande djupt, särskilt denna strof:

“Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty Du är med mig!” 

Psaltaren 23 från Bibeln

Jag förstod att jag vandrade i dödsskuggans dal. Jag insåg till slut att jag behövde hjälp från någon professionell människa. Eller jag kände snarare ett kall att få hjälp att utforska det som hände med mig, förstå och sortera, ännu mera. Jag hade med mig många omedvetna mönster från barndomen. En begränsade tanke var att jag inte litade på någon. Jag var tvungen att klara ut det här själv, tyckte jag. Men jag ville prata med någon som förstod själens mörka natt. Jag hade ingen erfarenhet av terapi så jag blev visad till en andlig coach. Hon lyssnade intresserat till mina historier, men det blev inte bättre. Snarare sämre. Jag har senare förstått att hennes beteende mot mig inte var bra. I ena stunden kunde hon höja mig till skyarna som medveten och ljus. I nästa stund gav hon mig skuld och sa att jag kom till henne med mig mina mörka energier för att skada henne. Hon förebrådde mig och undrade hur jag kunde göra så.

Jag gick två terapeut-utbildningar för att söka vidare. Där ingick det att själv få terapi. När jag berättade om mina ut-ur-kroppen-upplevelser och drömmar för en terapeut sa hon att jag var psykotisk. Hon propsade på att jag skulle medicineras och sluta tänka på andlighet. Hennes hårda sätt att säga det gjorde mig skräckslagen och jag såg institutioner med bältsängar framför mig. Jag slutade omedelbart på terapin och den utbildningen. Dessutom kändes det inte bra där, något konstigt pågick bakom kulisserna (7).

Jag visste att jag inte hade psykoser, för dagtid fungerade helt normalt med familj, jobb och utbildning. Ångest hade jag bara på morgonen. Jag kunde utan problem skilja på mina nattliga drömmar, andliga upplevelser och vår vanliga verklighet dagtid. Jag förundrades dock hur mycket dröm och verklighet synkroniserade. Har du befunnit dig i "själens mörka natt" någon gång?

Har du drömt sanndrömmar?

(1) Vi lever både i en fysisk, synlig värld och en osynlig värld. Den osynliga världen består av känslor, tankar och energier. Tar man det vidare består den också av andar, själar, frekvenser, medvetande, kollektivt medvetande och allmedvetandet, Gud. Det sista kanske dock inte alla håller med om.

(2) Insåg faktiskt häromdagen att det det är det där stället som många kallar för helvetet. Inom shamanismen reser vi mycket i underjorden. Ibland känner jag igen mig, men inget är skrämmande, dramatiskt eller tungt längre.

(3) I Bibeln, specifikt i Uppenbarelseboken (kapitel 8-11), blåser sju änglar i sju trumpeter (basuner) som varslar om domedagen och Guds straffdomar över jorden. Varje trumpetstöt medför naturkatastrofer och plågor som drabbar en tredjedel av jorden, havet, vattnet och himlakropparna.

(4) Från romersk/grekisk mytologi. Hades, underjordens gud, rövade bort Persefone (dotter till Demeter) och gjorde henne till sin drottning. I mina drömmar handlade det mer om att Persefone skulle hitta gåvor för att kunna smita, inte något som berättas om i mytologin.

(5) Jag hade aldrig hört talas om Styx innan drömmen. Styx är en flod i grekisk mytologi som bildar gränsen mellan jorden och underjorden (Hades). Floden är känd som "hatets flod" och själar färjas över den av Charon. Gränsfloden som de dödas själar måste korsa för att komma till Hades.

(6) Enligt Carl Jung finns det en negativt animus (anima för män) i vårt psyke. Detta är den värsta aspekten av en man som en kvinna kan tänka sig. Blir man medveten om sitt animus upphör den att vara en farlig, destruktiv kraft och blir en skapande kraft av "inre ande", som ger oberoende och kreativ förmåga. Det är en del av processen att bli hel.

(7) Fick senare veta att någon/några i ledningen handlade med droger. Utbildningen/skolan lades senare ner.