Personlig upplevelse

Min första andliga coach och min terapeut hade ju spätt på min tro att jag var "ond" eller att det var något fundamentalt fel på mig. Det var åtminstone min upplevelse (1). Jag tampades mycket med detta att inte duga, skam och skuld. Jag hade en känsla att människor ogillade mig. Det kan dyka upp än idag, om än mer sällan. Det jag inte visste då var att sådana djupa känslor kan bero på upplevelser och programmeringar från barndomen. Men jag kom i alla fall på ett sätt att lura min hjärna för att få lite lugn. Jag sa: "Okej då, jag erkänner. Jag är dålig och jag är ond. Jag är en syndig varelse. MEN jag har ändå rätt att finnas till och leva på jorden och vara lycklig, eftersom jag har fötts här!" Denna bekännelse upprepade jag ofta. Det gjorde att allt motstånd släppte och jag kände en enorm befrielse. Jag slapp vara god. Jag var som jag var. Det fungerade som en bikt, antar jag. På ett sätt förstod jag ändå att såklart var jag inte bättre eller sämre än någon annan. Det var något som spökade i min hjärna bara. Men ibland kunde det helt plötsligt dyka upp djup rädsla att jag var en usel människa och hade gjort "fel". En rädsla som obetänksamma coacher, terapeuter och människor alltför lätt kunde aktivera genom att peta i såret. Så en dag, flera år senare, i mina nattliga drömäventyr hittade jag en väg ut ur mörkret, upp ur underjorden.

Jag blev hjälpt av flera personer. En vän (som senare visade sig vara shaman) sa att vissa uppgångar till underjorden skulle stängas. En annan medial person sa samma sak. De som inte skulle vara i underjorden måste ta sig upp, annars kunde man bli instängd. För människosjälar ska vara på jorden och andra varelser som bor i underjorden ska vara där.

På nätterna, i drömmarna letade jag febrilt efter utgångar. Jag kände mig klar med springandet i tunnlar och jag började få smått panik. För min känsla var att vara instängd i underjorden betydde en evig skymning, ett evigt mörker runt min själ och mitt innersta. En dag när jag hade jag fikat med en vän vid Medborgarplatsen, gick jag som vanligt till tunnelbanan för att åka hem. På en avsats i trappen ner till tunnelbanan låg en uteliggare och sov på några kartonger. Jag tittade noggrant på honom för att se om jag kände honom. Jag hade ju nu jobbat på härbärget och boendet ett tag och kände många som bodde på gatan. Plötsligt satte han sig upp. Jag tänkte att han kände igen mig och skulle säga hej. Men han hade ett ovanlig ljus omkring sig. I mitt synfält suddades omgivningen ut och allt mitt fokus var på uteliggaren. Han började tala, som i trans. Han berättade för mig hur jag skulle göra för att slippa nätterna i underjorden. Var jag kunde hitta utgångarna. "Kom ut!" sa han. Sedan la han sig ner och sov igen. Upplevelsen varade några sekunder men det kändes som en evighet. Jag var i chock. Jag lämnade honom för att åka hem, och försökte ignorera det hela. Det var en för konstig händelse. Var jag galen? Men det gick inte att glömma, något inom mig jublade. Jag skulle hitta ut!

Så kom natten några dagar senare, då jag skulle få komma ut ur mitt inre fängelse. När jag somnat på kvällen hamnade jag som vanligt i en underjordisk gång. Jag rörde mig framåt men den här gången var det egendomligt tyst och tomt. Jag såg ingen annan röra sig där inne. Det kändes som om jag inte var så djupt nere i grottsystemet utan lite närmare jordytan. Jag stannade instinktivt... En vindpust! Istället för att fortsätta röra mig framåt, tittade jag uppåt. Där, rakt ovanför mitt huvud fanns ett hål, och längst, längst upp i mynningen såg jag blå himmel! Ett enormt lyckorus gick igenom min kropp, något jag inte upplevt på flera år, i någon dröm. Jag kröp och kravlade som en mullvad uppåt i hålet och kände mer frisk luft komma emot mig. Hålet vidgades och det första jag såg var flaggor som vajade för vinden mot den blå himlen. Vilka färger! Jag kom upp helt och solen sken på en molnfri himmel. Jag var fri! Jag andades den friska luften och lät solen lysa upp mitt ansikte och värma hela mig. Jag njöt som jag aldrig njutit förut. Jag vaknade och grät en skvätt av lycka. Jag kände mig lycklig och förundrad på ett sätt som jag inte gjort på länge. Jag var ute!!

Stora delar av mitt dåliga mående släppte efter den natten. Jag kunde känna hopp igen. Jag kände mig ljus. Mitt hjärta var levande. Jag visste i tillit att jag nu kunde bli hel. Och om jag kunde bli hel och välja rätt, så kunde alla andra och hela världen det. Fanns det ett inre helvete så finns det ett inre himmelrike inom oss alla. Det var min logik, min förvissning och min nya känsla. Den finns kvar än idag. Där och då började min vandring mot ljuset.

(1) Jag har i efterhand förstått att eftersom jag inte litade på någon, utan trodde att ingen ville mig väl, speglades de i det yttre som en bekräftelse. Vi drar ofta till oss/upplever jobbiga och triggande situationer för att få möjlighet att läka våra sår.