Teorier & resonemang

Som uppvuxen i en vanlig, dysfunktionell familj trodde jag att jag inte dög som jag var. Barn i familjer där det saknas kommunikation och trygghet känner ofta att de har ansvar för allt tråkigt som sker, att de är skyldiga, de borde göra bättre, de borde veta bättre. Om de inte får förklaringar börjar de fantisera för att få ihop det. Hjärnan vill ha en logisk förklaring till det som sker. Därav min känsla i vuxen ålder att jag var en o-omtyckt och dålig människa. Jag fick inte tillräckligt med bekräftelse och förklaringar på jobbiga saker som hände i min omgivning.

Om dina föräldrar själva har problem, svårt att sätta ord på känslor eller inte tycker om sig själva blir det din sanning också. Du ärver detta, men inte nödvändigtvis via dina gener. Du kan ärva detta via programmering. Det är detta som kallas “arvssynden”. Sedan ligger det där, i ditt undermedvetna.

Det kan hända att föräldrar kan ha alla färdigheter, men de är inte tillgängliga, finns inte till hands då barnet behöver det. Då barn lämnas ensamma med sina känslor och inte blir speglade i det de känner, "smälter de samman" med det som händer runtomkring. De kan ha svårt att bygga ett sunt "jag" om ingen frågar vad de tycker, tänker och känner. Att ha ett starkt jag/ego har varit svårt för mig i vuxen ålder.

Jag var dessutom lugn och tyst och lämnades ofta ensam med mina tankar:

"Är allt kanske mitt fel? Mina syskon kanske hatar mig? Ingen ser mig. Jag är inte älskad. Jag måste vara på min vakt. Människor är nyckfulla och går inte att lita på." Som barn var de här tankarna och känslorna inte så här tydliga som jag beskriver. För jag hade inte fått lära mig att sätta ord på känslor. Det är först i vuxen ålder jag har lärt mig det. Som barn var allt diffust, som energier, oförklarliga känslor och medvetandetillstånd.

Jag kände mig ofta tom och hade ett omättligt behov fysisk närhet som förstås inte alltid kunde tillgodoses. Men jag kunde inte verbalisera detta då. Det var bara som suddiga känslor i min kropp. Jag var för liten och dessutom var jag förstås beroende av mina föräldrar för att överleva. Så för att inte riskera min relation till mina föräldrar undvek jag att “ställa till besvär” (som jag såg att mina syskon gjorde). Jag anpassade mig och blev ett tyst vittne istället. Jag blev ett med tapeterna, osynlig. Det stod en flodhäst i vardagsrummet som ingen låtsades om eller pratade om. Utan filter bjöd jag in flodhästen till mitt inre vardagsrum. (1)

Jag har lärt mig att barns hjärnor befinner i ett hypnotiskt tillstånd upptill cirka sju års ålder. Hjärnan svänger i så kallade thetavågor. Det betyder att de helt ofiltrerat plockar in all information in i sitt väsen. Allt de ser, hör och upplever blir grunden till deras egen sanning. Det blir en programmering som lägger sig i det undermedvetna, som sedan fördunklas när frontalloben utvecklas och man blir mer medveten. Dina föräldrars mående och sanningar, blir automatiskt dina. Det du får höra (och inte höra) från familj och omgivning blir dina sanningar. Du har inget val. Det är så vi fungerar.

Så även om du i vuxen ålder tänker positivt och sätter härliga mål med din neo cortex, frontallob, har resten av din hjärna makten över dig. Du är nästan som en robot. Faktiskt 95% robot säger forskning. Du går på autopilot. Men autopiloten kan ju ha blivit lite felprogrammerad för att klara av att ha ett helt fantastiskt liv. Den kan ha blivit programmerad att klara av ett barns uppväxt i en osund miljö.

Mina strategier, min “medicin”, var att bli duktig i skolan. Jag ville inte vara besvärlig, men jag ville ju ändå att min föräldrar skulle tycka om mig, lägga märke till mig och se mig. Med höga betyg slapp jag känna mig otillräcklig en stund. (Mina syskon valde andra strategier för att bli sedda). Jag fick lite mer uppmärksamhet då jag lyckades i skolan. Men jag skulle ändå inte ta för stor plats. För då kanske jag trodde att jag var speciell. Hos oss rådde jantelagen.

Naturligtvis är den “medicinen” att bli bäst och perfekt inte hållbar. Särskilt inte när anledningen är att man kämpar för att duga, att känna att man har en plats, ett existensberättigande. Den "medicinen" tar mycket energi och leder förr eller senare till utmattning. När jag blev äldre gav mina framgångar mig bara ett tillfälligt lyckorus, även om jag förstås var stolt över vad jag åstadkom.

Att vara "perfekt och duktig" kan skrämma bort människor. Detta gjorde att jag kunde känna mig ganska ensam emellanåt. Jag kände mig speciell, på ett negativt sätt. Men jag förstod inte varför. Jag visste hur jag kunde lyckas, men inte hur jag skulle bli lycklig. Vi alla har i barndomen hittat på olika “medicin” hur vi kan tysta den inre röst som gör ont.

Förstås gäller motsatsen också. Om vi som barn matas med att vi är älskade, att vi duger som vi är, att vi är värda att ta plats i den här världen, så skapas trygga individer. Vi blir rustade att klara av motgångar och framgångar på ett bättre sätt. Vi har fått ett program, en autopilot, som gynnar oss och vår tillväxt. Vi kan expandera vår själ till nya höjder.

Jag har under åren också känt och fått mycket kärlek av syskon, föräldrar och barn. Vi är vänner, pratar, stöttar varandra och läker tillsammans. Jag upplever dock att vi ofta brister i kommunikation. Ibland förundras jag över att så mycket är mina inre upplevelser. Mina syskon och föräldrar har ju en annan historia, även om det finns likheter. Ju mer jag helas desto mer kärlek rymmer mitt hjärta för andra. Jag tycker att vi är en ovanligt kärleksfull familj.

Jag använder ordet “programmering” som en metafor för något som annars kanske är svårt att sätta ord på. Men metaforen att vi har "program och programmeringar” är ju lätt för oss att förstå. För de flesta av oss kan relatera till mobiler och datorer som har program. (2)

Att programmera om sig, avprogrammera sig eller rensa hjärnan från elaka "upplevelsevirus", kan tyckas lite skrämmande för många. Det låter ju då som att man inte duger som man är. Det blir en liten paradox. Egot och nervsystemet vill hålla dig kvar där du är för att vara trygg, slippa förvirring och förändring. Egot och nervsystemet är rädd att du ska behöva bli någon annan.

Din innersta essens vill oftast släppa eller lösa det som behövs för att kunna känna glädje i livet och uttrycka din själ. Så det finns ofta en inre kamp mellan ego/nervsystem (trygghet) och själ (expansion). Men innerst inne kan du kan aldrig bli någon annan. Du kommer bara skala av det som inte är du. Du kommer bara bli mer av dig själv. Du kommer få mer tillgång till din kraft att uttrycka dig, din själ och din önskan här på jorden. (3)

Går vi ett steg djupare handlar det också om att hitta vem du är bakom alla tankar och programmeringar. För du är inte dina programmeringar, goda som dåliga. Du, ditt riktiga jag, är egentligen observatören, medvetenheten. Det kan kräva träning för att kunna observera sig själv utan att döma. Att se dig själv utan att döma drar ingen energi. Klarar du att distansera dig och vara observatören har du hittat hem.

När du blir den du är i grunden, oroar du dig inte för småsaker och du stressar inte upp dig i onödan. Du slutar bli triggad av andra och reagerar inte automatiskt. Du väljer när du vill agera istället. Det blir lättare att klara av alla situationer i livet. Dina negativa programmeringar körs inte automatiskt längre. Hur skönt är inte det?

– Vilka är dina programmeringar?

– Vad har din tillfälliga medicin varit genom livet?

(1) "Flodhästen i vardagsrummet" refererar till boken med samma namn (eller bokserien) av Tommy Hellsten. Jag fick enormt många insikter då jag läste hans böcker. Det gick rakt in och kändes som de handlade om mig.

(2) I andra kulturer, t.ex shamanismen pratar man om att man tappar en själsbit om man är med om ett trauma, litet eller stort. Man kan också ha en rörlig eller fast energi inom sig som inte är du och inte hör till din innersta essens. Inom psykosyntesen pratar man om delpersonligheter som skapas under livet, och som man kan dra nytta av. När man blir medveten om alla sina sidor kan man få dem att samverka som i en orkester där du är dirigenten. Freud pratar man om det omedvetna dit man förtränger minnen och drifter. Jung la till att det finns ett kollektivt omedvetet. Nyare tänkare säger att det omedvetna är ett påhitt. Så det finns flera modeller hur vi fungerar.

(3) Naturligtvis förutsätter det här att syftet är att bli mer av sig själv, att bli hel och få en inre harmoni och tillit till livet. Det finns ju andra onda syften med programmeringar som till exempel hjärntvätt, sektmedlemskap och gaslighing.