Personlig upplevelse

En kväll, när jag mediterade med meditationsgruppen, dök det upp ett minne, en historia att jag jobbade på ett slags kraftverk, djupt i underjorden. I grottorna fanns det stora kristaller, ungefär lika stora som människor. Ju djupare man kom, desto större var kristallerna. Där nere var det mörkt och trångt, men man kunde ta energi ur kristallerna för att lysa upp.

På något sätt fick vi ur elektricitet och energi från kristallerna, och den användes av människorna i staden som låg uppe på jordytan. Jag mådde inte riktigt bra, jag kände mig på något sätt pressad och jag hade onda aningar. Men jag slog bort de känslorna och gjorde bara min uppgift det jag var tillsagd att göra.

En dag när jag var nere i grottan började det mullra. Kristallerna vibrerade kraftigt. Jag hade sett en tid att de vibrerande oroväckande, men hade inte brytt mig särskilt om det, för det kom lite sporadiskt. Nu hade vibrationerna ökat så mycket så det skakade i hela grottan, det rasade bitar från väggarna och vatten började läcka in. En jordbävning. Eller ett vulkanutbrott. Eller överaktiverade kristaller. Jag försökte ta mig ut från min arbetsplats och när jag kom längre upp såg jag att jordbävningen orsakat att hela staden skakade. Byggnadet gick sönder och människor sprang i panik åt alla håll. Plötsligt såg jag en enorm tsunamivåg närma sig med rasande fart. Jag drunknade där och sjönk tillsammans med alla människor och hela staden. Detta "minne" kom tillsammans med en djup skuld, skam och framförallt sorg. En känsla att det var mitt fel som använt kristallerna på fel sätt. (1)  

Jag letade runt för att se om detta var kopplat till någon katastrof som funnits på riktigt, tills en medial person föreslog att det kunde vara Atlantis.(1) Då började jag leta för att försöka lära mig mer om Atlantis, men på den tiden fanns inte mycket information om Atlantis att hitta. Kanske internet inte var tillräckligt utvecklat eller så var jag helt enkelt dålig på att söka. I små doser kom fler och fler minnen. Vi bodde på en paradisisk plats. Staden var innesluten i något kupolformat. Jag vet inte om det var en fysisk kupol eller en energibubbla.

Jag var chefsingenjör och ansvarade för något del av kraftverket. De i staden ville ha mer och mer energi/el till olika saker. De drev på oss att dra upp mer energi ur kristallerna. Jag gjorde som de sa, och kraftverken gick på max. "Lite till kunde vi nog kräma ur." tänkte en del. Jag kände ett stort obehag, men gick emot min intuition. Detta gjorde så att "kristallerna" började vibrera och skaka, vilket ledde till jordbävning och en följande tsunami. Kanske det var Moder jord som sade ifrån, kanske var det kristallerna.

Jag har under åren träffat andra människor som har minnen från platsen och vi har ibland känt igen varandra och kunnat ha gemensamma minnen. Märkliga konversationer har skett som till exempel sa en kvinna som levde i skogarna: "Jag kommer ihåg att du smugglade in mig i kupolen..." Alltid när detta har hänt är det som man träffas i någon slags bubbla av tidlöshet där man delar gemensamma upplevelser som gamla vänner som träffas igen. En del av de personerna har jag aldrig träffat igen, bara under den märkliga stunden vi utbytte gamla minnen.

Första gången jag fick "minnet" tog jag på mig skulden för Atlantis fall. (Lite roligt nu när jag tänker på det, att jag hade så stora tankar om mig själv.) Men tillsammans med andra har jag under åren lagt ett pussel, att det egentligen var en stor konspiration, massor med små "delar" som samverkade och gjorde att Atlantis förstördes. (2)

De här känslorna, av skuld och sorg, har varit extremt stora i mig, jag har knappt kunnat hantera dem. Jag har varit tvungen att pytsa ut dem då och då under ca 20 år. Då har jag gråtit hejdlöst, med en känsla som att kroppen behöver vända ut och in på sig för att hantera det. Ibland kändes det som att jag burit på hela skulden och allas sorg över att Atlantis föll.

Sist jag gjorde det var några år sedan. Jag var på ett retreat och när vi sitter i meditation börjar minnena komma fram. Retreatledaren delar också minnen. Vi blundar och minns tillsammans och jag pushas att plocka upp "den stora sorgen". De andra personerna som sitter där ser ut som pelare som håller mig i kärlek då jag får skrika ut sorgen igen. Det sista av sorgen, hoppas jag.

När jag var i Peru nyligen besökte vi en portal som sägs leda till Atlantis. Jag visste att jag på något sätt letts dit för att göra ett avslut. När vi väl var där, kändes det inget särskilt angående Atlantis. Inget magiskt hände. Jag tolkade det som att jag gjort klart mitt jobb.

Jag förstår, att anledningen att flera av oss hanterat minnet från Atlantis är att vi inte ska göra samma misstag igen. Den nya tiden, vårt nya paradis, kommer kanske att likna det underbara i Atlantis, med de självförsörjande ljusstäderna, den friska naturen, den spirande landsbygden och de glada, självläkande och självlysande människorna. Vi ska kanske drömma in något liknande på jorden, i framtiden, utan manipulation och katastrofartad undergång den här gången.

Lärdom: Jag ska lita på min egen intuition och gå min egen väg oavsett vad andra säger att jag ska göra. Jag ska inte så lätt ta på mig skuld och skam som inte tillhör mig, utan jag ska se helheter hur olika saker leder fram till händelser. Se sanningen att allt har inte med mig att göra. Jag är inte ensam.

Har du upplevt eller funderat på någon av de gamla civilisationerna som gått under?

(1) Jag hade aldrig riktigt gillat kristaller och stenar och förstod mig inte på människors fascination av dem. Atlantis kan vara förklaringen. Men nu har jag lärt mig att tycka om dem.

(1) Det bör noteras att det inom akademisk forskning inte finns något konsensus om att Atlantis funnits som en fysisk plats, utan det betraktas främst som en filosofisk allegori skapad av Platon. Men det finns många böcker om Atlantis. Jag har inte läst någon. Men för ett par år sedan var jag på en workshop som handlade om Atlantis, Lemurien etc.

(2) Jag har hört att det finns en levande person som har lite större skuld än oss andra och att hen finns idag. Men jag är inte så intresserad att gräva vidare i detta längre. För mig är det läkt.