Min första andliga coach och min terapeut hade ju spätt på min tro att jag var "ond" eller att det var något fundamentalt fel på mig. Det var åtminstone min upplevelse (1). Jag tampades mycket med detta att inte duga, skam och skuld. Det jag inte visste då var att sådana djupa känslor kan bero på upplevelser och programmeringar från barndomen. Men jag kom i alla fall på ett sätt att lura min hjärna för att få lite lugn. Jag sa: "Okej då, jag erkänner. Jag är ond. Jag är en syndig varelse. MEN jag har ändå rätt att finnas till och leva på jorden, eftersom jag har fötts här!" Denna bekännelse upprepade jag ofta. Det gjorde att allt motstånd släppte och jag kände en enorm befrielse. Jag slapp vara god. Jag var som jag var. Det fungerade som en bikt. På något sätt förstod jag ändå att såklart var jag inte bättre eller sämre än någon annan. Det var något i min hjärna bara. Det fanns en djup rädsla att jag var en dålig människa. En rädsla som obetänksamma coacher, terapeuter och människor alltför lätt kunde aktivera genom att peta i såret. Så en dag, flera år senare, hittade jag en väg ut ur mörkret, upp ur underjorden.

Jag blev hjälpt av flera personer. En vän (som senare visade sig vara shaman) sa att vissa uppgångar till underjorden skulle stängas. En annan medial person sa samma sak. De som inte skulle vara i underjorden måste ta sig upp, annars kunde man bli instängd. På nätterna, i drömmarna letade jag febrilt efter utgångar. Jag kände mig klar där och jag började få smått panik. För att vara instängd i underjorden betydde en evig skymning, mörker runt min själ och mitt innersta. En dag när jag hade jag fikat med en vän vid Medborgarplatsen, gick jag som vanligt till tunnelbanan för att åka hem. På en avsats i trappen ner till tunnelbanan låg en uteliggare och sov på några kartonger. Jag tittade noggrant på honom för att se om jag kände honom. Jag hade ju nu jobbat på härbärget och boendet ett tag och kände många som bodde på gatan. Plötsligt satte han sig upp och började tala. Jag tänkte att han kände igen mig och skulle säga hej. Men han hade ett ljus omkring sig och allt runt honom suddades ut i mitt synfäld. Han började tala, som i trans. Han berättade för mig hur jag skulle göra för att slippa nätterna i underjorden. Var jag kunde hitta utgångarna. Jag var i chock, lämnade honom snabbt för att åka hem, och försökte glömma det hela. Det var en för konstig händelse. Men det gick inte att glömma, jag var tagen.

Men så kom natten natt några dagar senare, då jag skulle få komma hem. Jag var som vanligt var i en grotta och rörde mig. Men det var tomt där. Det kändes som om den inte låg så djupt i grottsystemet. Jag stannade. Istället för att fortsätta röra mig framåt, tittade jag uppåt. Jag såg en utgång! Rakt ovanför mitt huvud såg jag ett hål med blå himmel! Ett enormt lyckorus gick igenom min kropp, något jag inte upplevt på flera år i någon dröm. Jag kröp upp i hålet och kände en vind i mitt hår. Vid uppgången såg jag flaggor vaja för vinden. Solen sken på en molnfri himmel. Jag var fri! Jag andades den friska luften och lät solen lysa upp mitt ansikte och hela mig. Jag njöt som jag aldrig njutit förut, grät en skvätt av lycka. Jag vaknade och kände mig lycklig och förundrad på ett sätt som jag inte gjort på länge. Jag var ute!! Stora delar av mitt dåliga mående släppte efter den natten. Jag kunde känna hopp igen. Jag kände mig ljus. Jag visste i tillit att jag kunde bli hel. Och kunde jag bli hel och välja rätt så kunde alla andra och hela världen det också. Det var min förvissning och min nya känsla.

_______________________

(1) Jag har i efterhand förstått att eftersom jag inte litade på någon, utan trodde att ingen ville mig väl, speglades de i det yttre som en bekräftelse. Vi drar ofta till oss/upplever jobbiga och triggande situationer för att få möjlighet att läka våra sår.