Som uppvuxen i en vanlig, dysfunktionell familj trodde jag när jag var liten att jag innerst inne inte dög som jag var. Barn i familjer där det saknas kommunikation och trygghet känner ofta ansvar för allt tråkigt som sker. De lämnas ensamma med sina känslor och blir en del av det som händer runtomkring. Om dina föräldrar, din familj själv har problem eller inte tycker om sig själva blir det din sanning också. Du ärver detta, men inte via dina gener. Du ärver detta via programmering. Det är detta som kallas “arvssynden”. Sedan ligger det där, i ditt undermedvetna. Jag var dessutom lugn och tyst och lämnades ofta ensam med mina tankar:

– Allt kanske är mitt fel? Mina syskon kanske hatar mig? Ingen ser mig. Jag är inte älskad. Jag måste vara på min vakt. Människor (vuxna) är nyckfulla och går inte att lita på.

Jag kände mig ofta tom och hade ett omättligt behov fysisk närhet som förstås inte alltid kunde tillgodoses. Men jag kunde inte verbalisera detta då. Det var bara som suddiga energier i min kropp. Jag var för liten och dessutom var jag förstås beroende av mina föräldrar för att överleva. Så för att inte “ställa till besvär” (som mina syskon fick höra att de gjorde) anpassade jag mig och blev ett tyst vittne istället. Jag flöt in i väggarna och blev osynlig. Det stod en flodhäst i vardagsrummet, som jag utan filter bjöd in i mitt inre vardagsrum. (1)

Barns hjärnor befinner i ett hypnotiskt tillstånd upptill cirka sju år. Hjärnan svänger i så kallade thetavågor. Det betyder att de helt ofiltrerat plockar in all information in i sitt väsen. Allt de ser och hör blir grunden till deras egen sanning. Det blir en programmering som lägger sig i det undermedvetna, som sedan fördunklas när frontalloben utvecklas och man blir mer medveten. Dina föräldrars mående och sanningar blir automatiskt dina. Det du får höra om dig från familj och omgivning blir dina sanningar. Du har inget val. Det är så vi fungerar.

Så även om du i vuxen ålder tänker positivt och sätter härliga mål med din neo cortex, frontallob, har resten av din hjärna makten över dig. Du är nästan som en robot. Faktiskt 95% robot. Du går på autopilot. Men autopiloten kan ha blivit lite felprogrammerad för att klara av att ha ett helt fantastiskt liv.

Mina strategier, min “medicin”, var då att bli duktig och lära mig mycket. Jag ville inte vara besvärlig, men jag ville ändå synas. Då slapp jag känna mig otillräcklig. (Mina syskon valde också andra strategier för att synas, t.ex. utåtagerande) Jag kände kontroll och jag kunde ge svar på tal om det behövdes. I alla fall inombords. Jag fick lite mer uppmärksamhet då jag var duktig i skolan. Men jag skulle ändå inte ta för stor plats. För då kunde jag bli dömd. Kanske till och med hånad att jag trodde att jag var speciell. Att vara "perfekt och duktig" kan skrämma bort människor.

Naturligtvis är den “medicinen” att bli duktig och perfekt inte hållbar. Den medicinen tar mycket energi och leder till utmattning. När jag blev äldre gav mina framgångar bara en tillfällig lycka. Jag visste hur jag kunde lyckas, men inte hur jag skulle bli lycklig.

Förstås gäller motsatsen också. Om vi som barn matas med att vi är älskade, att vi duger som vi är, att vi är värda att ta plats i den här världen, så skapas trygga individer. Vi blir rustade att klara av motgångar och framgångar på ett bättre sätt. Vi har fått ett program, en autopilot, som gynnar oss och vår tillväxt. Vi kan expandera vår själ till nya höjder.

Vi alla har förstås lite av varje, både bra och dåligt i våra program. Att ha blandade budskap om sig själv kan i och för sig också skapa en inre förvirring. Till exempel: “Jag är duktig, och bra på det jag gör, men ska inte visa det. För då kanske någon tycker att jag är mallig.” Hur snurrigt är inte det? Vi alla har i barndomen hittat på olika “medicin” hur vi kan tysta den inre röst som gör ont. Jag har även fått mycket kärlek av syskon och föräldrar, och ju mer jag helas desto mer kärlek rymmer mitt inre för andra.

Jag använder ordet “programmering” och att “programmera om sig”. Det här är förstås en metafor för något som annars kanske är svårt att sätta ord på. Men metaforen “att vi har program och programmeringar” är ju lätt för oss att förstå. För de flesta av oss kan relatera till datorer som har program

I andra kulturer, t.ex shamanismen pratar man om att man har tappat en själsbit, eller har en rörlig eller fast energi inom sig som inte är du och inte hör till din innersta essens. Inom psykosyntesen pratar man om delpersonligheter som skapas, och som man kan dra nytta av när man blir medveten om alla sina sidor.

Att programmera om sig, att ändra sig, kan tyckas lite skrämmande för många. Det låter ju då att man inte duger som man är. Min resa handlade ju mycket om att jag kände att jag inte dög som jag var. Idag är det andra tider och alla behöver inte göra en lika lång och komplicerad resa som jag har gjort. Idag finns mycket hjälp att få.

Jag vill igen trycka på att det handlar inte om att ändra sig. Det är egot som vill att du ska ändra dig, och bli något annat än du är eftersom du/egot/din programmering kanske säger att du inte duger. Det är också tvärt om, att egot håller gärna fast vid föreställningar om vem du är. Nervsystemet vill ha kvar gamla beteenden, tillfälliga strategier för att slippa själslig förvirring, smärta och stress. Därför kan man bli rädd och stressad när man tänker på “omprogrammering.”.

Nej, det hela handlar snarare om att först bli medveten om sina begränsande tankar som förstör för en. Sedan kan man gå till roten och “stänga av” eller “byta ut” sina självskadebeteenden, att du slutar göra det som hindrar dig att leva fullt ut. Du kommer inte bli någon annan om du gör det. Du kommer bli mer av dig själv. Du kommer få mer tillgång till din kraft att uttrycka dig, din själ och din önskan här på jorden.

Går vi ett steg djupare handlar det också om att hitta vem du är bakom alla tankar och programmeringar. För du är inte dina programmeringar goda som dåliga. Du, ditt riktiga jag, är egentligen observatören. Det här kan kräva mycket meditation att kunna observera sig själv utan att döma. Klarar du att distansera dig och vara observatör har du hittat hem.

När du är den du är i grunden kan du välja att leva fullt ut och njuta av livet. Jag är säker på att du känt denna känslan någon gång, om du inte redan övat på att vara medveten hela tiden. Kanske på en semester utomlands eller då du är i naturen. Eller kanske du har ljusa minnen från barndomen. Du oroar dig då inte för småsaker och du stressar inte upp dig i onödan. Du bara är. Du slutar re-agerar, du agerar istället. Det blir lättare att klara av alla situationer i livet. Dina negativa programmeringar körs inte automatiskt längre. Hur skönt är inte det?

– Vilka är dina programmeringar?

– Vad har din tillfälliga medicin varit genom livet?

________________

(1) "Flodhästen i vardagsrummet" refererar till boken med samma namn (eller bokserien) av Tommy Hellsten. Jag fick enormt många insikter då jag läste hans böcker. Det kändes som de handlade om mig.