Personlig upplevelse

Under min tid med drömmarna i underjorden utvecklade jag en slags medialitet, och den fortsatte även efter jag kommit upp ur underjorden. Att kliva upp ur underjorden, i drömmen, var bara början på min andliga, helande resa. Därefter bärjade det riktiga jobbet med att läka sår från barndomen och ibland även från tidigare liv.

Jag började minnas saker tydligare från min barndom. Det gjorde att jag kunde börja jobba och hantera mina känslor bättre. Men det gick inte så fort för det är en sak att komma ihåg och prata om barndomens händelser, och en annan att läka såret. Vid 33 års ålder kom jag plötsligt ihåg att jag hade haft en bror. Jag var väl ändå i10-årsåldern när han dog, så jag borde ju inte ha glömt det. Jag hade stoppat undan minnet av honom någonstans för att överleva det konstiga då någon bara försvinner. Mina föräldrar fick på den tiden rådet att låtsas som om han inte funnits för att lindra sorgen. Foton på honom plockades bort från hyllorna. När jag mer än tjugo år senare började min andliga läkningsresa kunde jag äntligen sörja honom på ett sunt sätt. Jag började minnas hur han var, hur han lät och hur han såg ut. Jag fick en ny relation till min bror och kunde känna en slags ömhet för honom, fastän han inte fanns i livet.

Jag hade nu en vidöppen "kanal" och upplevde att jag kunde se andar och döda människor. Ofta var mitt rum fyllt med "knytt" och energier som jag fick jaga bort varje kväll. Jag hade fullt sjå att lägga ljusbubblor över min dotter när hon sov, för liten som hon var märkte hon också av aktiviteten och blev orolig. En dag sa en vän bara: "Men det är väl bara att säga till spökena att de inte får vara i ditt rum när ni ska sova?" Ja det var ju faktiskt sant. Jag skulle ju aldrig tillåta att levande människor besökte mitt sovrum hur som helst vid läggdags. Så varför tillät jag "andarna" vara där? Kunde det vara det så enkelt att bara säga nej?

Jag testade på olika sätt. Efter ett tag fungerade det. Ingen förutom min dotter och jag fick vara i vårt sovrum på nätterna. Det blev lugnt och skönt och vi kunde sova bra igen. Men efter en tid vaknade jag av att det knackades på ytterdörren eller fönstret istället. De undrade "artigt" om de fick tillåtelse att komma in i mitt rum. Det fick de inte. Tillslut gav de upp med sina försök.

När det gäller sådan här aktivitet tror jag att det är viktigt att tro på sig själv, vara bestämd och veta att man är starkare än vilken ande som helst.(1) Att kunna välja om man ska lyssna på dem eller inte. Men de är sluga och bra på att manipulera och skrämmas på olika sätt. Idag kan det bara blinkas i lampor ibland och saker i badrummet brukar ramla ner. Jag blir inte ett dugg rädd utan säger bara: "Ameh lägg av nu!" så slutar det. Nu har jag lärt mig en metod, hur man fångar in och skickar hem osaliga andar. Men som tur är upplever jag knappt några oväntade besök längre.

Ibland när jag träffade vänner och bekanta kunde deras döda anhöriga stå bakom mig och vilja att jag skulle tala om för vännen att de fanns kvar men i en annan form. Bara för att kroppen dör, försvinner man inte. Ofta kändes det som att det var min uppgift att vara budbärare, att jag var tvungen förmedla det de hade att säga. Jag förstår nu att det är inte alls mitt syfte här på jorden. Det är bara så att andar och spöken kommunicerar gärna med dem som kan se och höra medialt. Men idag slår jag bara på kanalen när jag jobbar.

En dag var jag hos en vän. Hennes avlidna mamma knackade mig på axeln och sa att jag behöver berätta för min vän att det finns ett liv efter döden. Det tyckte mamman var viktigt. Min vän var trodde absolut inte på något liv efter döden. Hon läste till läkare och hade en väldigt fysisk syn på kroppen och livet: "När man är död försvinner livet och kroppen multnar i jorden."

Jag var mycket tveksam, men mamma-anden, var mycket påträngande och bestämd. Jag drog några djupa andetag och sa lite trevande:

"Du vet väl all när man dör, fortsätter själen att leva vidare..."

"Va? Vad menar du? sa hon, nästan lite upprört. Jag fortsatte

"Jo... att när man dör är det bara kroppen som dör...och vi fortsätter liksom...utan kropp.

Hon stirrade på mig som att jag var galen, men jag fortsatte:

"...och din mamma är här och hon vill att du ska förstå det..."

"Nej, det där stämmer inte!" sa hon bestämt.

Då började hennes bandspelare spela på högsta volym. På franska sjöng Edith Piaf kraftfullt hennes mammas favoritsång: "Non, je ne regrette rien...Avec mes souvenirs J'ai allumé le feu Mes chagrins, mes plaisirs Je n'ai plus besoin d'eux Balayé les amours Avec leurs trémolos Balayé pour toujours Je repars à zéro!" Helt automatiskt hade bandspelaren satt på sig själv Det var en sådan där gammal bandspelare som man måste trycka på en fysisk knapp för att den skulle börja spela. Min vän höll händerna för öronen och skrek skräckslaget:

"Nej, nej, få det att sluta, det här händer inte, det här är inte sant!"

Jag gick fram till bandspelaren och fumlade säkert ett tag innan vi tillsammans lyckades slå av den.

Jag hade tänkt att det här skulle bli en fin stund, kanske en återförening, kanske en tröst. Men istället hade jag kanske orsakat något slags trauma. Hennes mamma hade i alla fall gjort sig hörd. Vi satte oss ner vid bordet för att fika. "Jag vill aldrig mer att du pratar om det här", sa hon. Det fick jag respektera.

Jag lärde mig en läxa och bestämde mig för att aldrig mer blint lyda vad en ande eller en död människa talade om för mig vad jag ska göra. Jag skulle aldrig mer gå emot mig själv, min intuition, oavsett hur påstridiga de var. "Sådant där får andra syssla med." tänkte jag. Jag måste känna in själv och bestämma vad jag vill göra och vad som är lämpligt. På något sätt måste jag börja lita till mitt eget omdöme och ta ansvar för mig själv. Det har inte alltid varit lätt för mig. Jag sa till alla döda anhöriga som sökte upp mig att de fick hitta andra vägar att kontakta sina nära och kära. "Drömmen är väl bra?" föreslog jag. De upphörde att komma på besök. (2)

Jag övade mycket på att skilja på vad som var "rätt" energi att lyssna på. I min kanalisering kom det ofta in andar som var elaka och sa elaka saker. Ibland lismande, inställsamma först för att sedan visa sina rätta ansikten. Det kom väsen som sa att de var mina guider, men jag kunde inte lita på något annat än det absolut högsta ljuset, som jag hade fått en känsla av hur det kändes. Man vet att man kommit rätt om det känns bra, integrerande och expanderande. Om det är elakt eller om det känns fel kommer det från en annan källa. Budskapen från ljuset kan vara sanna, raka och till och med stränga, men aldrig för att såra, skada eller känna dig dålig. Det kommer alltid med en kärleksenergi. Det ska kännas bra och vara en läkande energi. Det var bara det jag ville lyssna på. Det var dock inte alltid jag kunde "ratta in rätt kanal". Det här beror ju förstås på hur mycket saker man själv har i bagaget, vilka undermedvetna tankar man har om sig själv. Har man många oläkta sår och triggers är det lätt att man attraherar "fel" energier när man öppnar upp och försöker lyssna in olika budskap. Man har liksom "hål" i sin energikropp där de kan smita in.

Så småningom blev jag bättre på att sortera, men det slank ändå in (andras?) tunga tankar och energier. Det var svårt att leva i två världar på det här sättet, i en fysisk verklighet samtidigt som andevärlden (den tyngre varianten) pockade på. Jag var nyseparerad och hade jobb och barn att ta hand om. Eftersom ett av mina programmeringar var att inte lita på någon människa, fanns ingen att hjälpa mig. Jag beslutade mig för att stänga kanalen och återgå till att bli "normal", det här ledde ingen vart. Jag bad en bön att få hjälp att stänga min kanal, och den slöts en aning. Det kändes obehagligt, som om jag fick ett lock på mitt huvud. (3)

Jag fick som jag ville. Jag levde på som vanligt. Kände mig lite halv, men det fick vara så ett tag tyckte jag. En liten del hade jag ändå kvar. Som de flesta kunde jag använda drömmar och meditation för att komma åt delar av mitt undermedvetna. Jag gick in i det "vanliga livet", inledde en ny relation och fokuserade mycket på min underbara dotter – vår lilla familj. När tiden kom skulle jag öppna upp igen, det visste jag. Det som fortfarande dök upp då och då var mitt tidigare liv-minne från Atlantis.

Har du någon gång stängt av eller ignorerat delar av dig själv för att kunna "överleva" eller klara av att leva ett "normalt" liv?

(1) Inom inkashamanismen fick jag lära mig att vi alltid är starkare än vilken (ond) ande/entitet som helst som inte har en kropp.

(2) Många år senare har jag gått ett par kurser för att testa hur det är att jobba med seanser och budskap från avlidna anhöriga, bara för att testa om det är något för mig. Det kan vara mycket tröst och hjälp för människor som sörjer. Jag lärde mig då att man ska ha en s.k "portvakt" som bestämmer vilka som får komma igenom kanalen. Det var det jag hade "missat". Jag känner ändå att det är inte riktigt min grej att förmedla den typen av budskap.

(3) Jag kan ibland känna att en del människor har som ett lock på huvudet, en stängd dörr till det spirituella (t.ex. ateister). Det har inte att göra med om man är en bra eller dålig människa. Ofta är de goda, trevliga, vanliga och bra människor med båda fötterna på jorden. Alla gör sina val och det finns anledningar till det bortom vår förståelse.